Att drömma.
Inträdandet av drömmarnas landskap sker flytande och långsamt, men innan man vet ordet av så är man där. Utforskande drog jag med min tunga längs min övre tandrad där tänderna upplevdes som lösa och opålitliga. En tand på den vänstra sidan var på väg ut med inte ens ett hejdå som förvarning. Jag vickade på den, hoppades att tanden magiskt skulle få fäste i tandköttets mjuka konsistens. Forsande föll den ur min mun och på mina händer rann blod stilla, som vatten från skogens mörkaste bäck. I förvirring tycktes det absurda övervinnas av kontrollbehov och jag översvämmades av en känsla att tanden nödvändigtvis skulle sköljas av och sparas. En viktig sanning fanns att finna i dess skåror som mitt liv har utgjutit i den. Jag tog hastigt tag i min krage och sprang klumpigt hoppandes över blodpölen jag hade producerat på det sjukhusplastiga golvet jag befann mig. I all hast tvättade jag av tanden omsorgsfullt i närmsta diskbänk där golvet inte var belagt med piss och spya som toaletterna överrumplats av samma dag. Jag visste inte varför det var så på toaletterna, men ett faktum var det. Under tiden som jag blivit varse om vad som hände mig hade folket iakttagit mig och min udda incident. De hade under den tid jag gått in i mig själv och vad som hände mig börjat beskåda mig som ett sinnessjukt djur i bur. Trots det brydde jag mig inte särkilt mycket om deras uppfattning om vad som hade skett framför deras ögon och mina. När jag tillslut hade fått allt under kontroll började min andra tand lossna den också, men jag beslutade mig för att ignorera det faktumet.
Begränsade tungor i trollvärlden.
Känner mig fåordig. Som om någon hunnit gripa tag och dra ut mina ord ur mig redan innan jag ens fått formulera mig. Fast ingen kan sätta samman de ord som är nödvändiga på rätt sätt. Meningarna som bildas är inte mina meningar. Någon bildar dem åt mig och forserar dem ut min mun. Endast ögon kommunicerar jag med. Ett desperat försök att mötas på ett annat vis, det enda jag kan. Känner mig inkapabel till att skriva om förflutna händelser som var avsedda att skrivas ner och minnas. Vi är begränsade endast utåt. I hjärtats kammare ligger allt fördolt och bevaras, fast endast minnet av känslan.
Sputnik Älskling.
Läst.
Dick face.
Of Montreal - False Priest.
Botaniska.
Hatare.
Dans med Svåra Steg.
Mörkerstrålars stilla gröt.
Om solen färgar månen blå är månen bara en skepnad av ett tomt landskap. En plätt där vi lägger våra synder och förhoppningar och tror att vi transformeras till sländor i natten. Kraften som sveper sig runt oss pysslar om vårt innersta behovs behag. Bedjande frälser ljusskenet och förkroppsligar katter som smygande tassar på alla sju midsommars gärdsgårdar. Som på en linje som måste följas till slutet utan att betrakta vart den leder. Månen yttrar sig som en stor blå rund lögnaktig stjärna vars ansikte är skrovligt och beskuggat. I samspel med stjärnorna snurrar de runt varandra utan vår kännedom, skapar magi och vanvett hos oss. Universum speglas som ifrån en realisation av Carvaggio, där en ständig harmoni av fullständighet råder. Ingenting och allting är falsk, vi urskiljer inte verklighet från påhitt. Att påstå kunskap är hos många nödvändig dårskap som tar oss genom dagen. Fantastiska dimensioner skildras av egenkärt inbilska sagoberättare titulerade vetenskapsmän. Rädsla skapar överflödiga antaganden som förväxlas med trovärdiga teorier i vår värld. Urskiljning av sanning möter sin död då tänkandets kraft gestaltas inom oss. Inse överflödigheten i allt och du dras in i målardukens oljetäckta sörja som rör sig runt din hud bubblig och avsmetandes.
Ballerina täckt i blod.
Det har varit halloween och då klädde jag ut mig.
Känsloutövande katatoni.
Ihopkrypandes krampar handen efter känslor i den eviga rymden där hjärtan flyter omkring. Jag vill fånga förgångna känslor i hopp om ett återuppväckande mirakel. Fånga mig i din famn om jag hoppar hopplöst från gränslösa höjder. Vill du lyssna på mina hjärtslag?
Litandes på magkänslor vill vi obegripligt känna oss övertygade om en sanning, vilken som helst. Besvara min fiktiva uppdiktade värld, omfamna den så fantastisk som den är. Följ mina ögonglobers rörelser och iakttag den värld som sitter och dinglar med benen på gränsen vid jordens avgrund. Gör avtryck i snölandskapets yta utan att smyga.
Kanalisera, träng igenom mig. Vi bildar dubbelgångare att leva ut den meningslösa otillräckliga vardagliga i vårt ställe. Ha en genomskinlig skepnad av dig i mig, återspegla själen ur glansen i mina ögon. Kryp in mellan rynkorna på mina fingrar, granska varje felsteg av mitt livs resa.
Kan vi drömma tillsammans?
Svenska kyrkan.
"Låt oss lyfta fram din bön. Skriv din bön här."
Att be till gud genom datorn, även religion är hi-tech nuförtiden. Tycker att gud borde skaffa Facebook snart. Det är ju lite taskigt att inte hans vänner ska få ta del utav hans uppdateringar på molnen där uppe i himlen. Det vore ju sjukt mycket smidigare om han kunde ta emot alla önskningar via Fejjan istället för att spendera hela sin tid med att titta ner på oss. På så vis skapar man någon slags nummerordning och gör det mer rättvist även. Det är synd om barnen i Afrika dock som inte kan skicka via sin Iphone alla böner.
Post-it lappen har förnyats i en version på datorn som kallas Fästisar, där skriver jag ner det som datorn ska komma ihåg åt mig.
Lusten att skriva här har inte funnits. Så kan det gå. Det förväntade har inträffat. Berättar kanske om passerade veckor i dagarna framöver och hoppas att jag minns.
