Tick säger klockvisaren.
Gömmer klockan under kudden för att undslippa tidens tickande existens som bara rör sig frammåt i en ström av medvetandets uppfattning klättrar jag inte uppför träden då även dem är ändliga och allt som en gång var kommer aldrig igen även om livets upprepanden framställs i olika konstellationer i olika sammanhang vid olika tidpunkter där jag påminns om det förflutna mitt minne fortfarande kan frammana som bubblor i en gigantiskt såpbubbla sträcker jag mina händer efter delarna i mitt inre jag försöker återsamla så att jag kan bli fullständig men man har bara så många händer vilket gör det till en omöjlighet att känna mig hel när mörkret fördunklar och lägger sig som en matta över ljusets strålar och ensamheten tränger sig på med sin violinspelande melankoli som vi alla trånar efter men inte kan stå ut med.
Kommentarer
Trackback
