Orden.
Läst Orden av Sartre där han beskriver sin uppväxt och hur hans författarskap har tagit form. Lustiga beskrivningar om samspelet mellan barn och förälder såväl som morföräldrar. Behovet till beundran över sitt barnbarn beskrivs ironiskt. Hur vi formar en relation mellan skrift och språk beskrivs, om hur vi gestaltar närvaron i tillvaron. Etc.
"Min livsuppfattning, min karaktär och mitt rykte låg i de vuxnas händer; jag hade lärt mig att se mig själv med deras ögon; jag var ett barn, detta monstrum som de skapar med sin saknad. När de var frånvarande dröjde deras blickar kvar, inmängda i ljuset; jag hoppade och sprang i dessa blickar, de vidmakthöll min status av modellbarn och fortsatte att skänka mig mina leksaker och ett universum. I min näpna gulsfiskbål, i min lilla själ, snurrade tankarna runt; deras rörelser var synliga för alla; där fanns inga skumma vrår. Men ordlös, formlös, utan konsistens, utspädd i den oskuldsfulla klarheten svavade en genomskinlig visshet som fördärvade allt: jag var en hycklare." - Jean-Paul Sartre, Orden.
Kommentarer
Trackback
