Mörkerstrålars stilla gröt.
Om solen färgar månen blå är månen bara en skepnad av ett tomt landskap. En plätt där vi lägger våra synder och förhoppningar och tror att vi transformeras till sländor i natten. Kraften som sveper sig runt oss pysslar om vårt innersta behovs behag. Bedjande frälser ljusskenet och förkroppsligar katter som smygande tassar på alla sju midsommars gärdsgårdar. Som på en linje som måste följas till slutet utan att betrakta vart den leder. Månen yttrar sig som en stor blå rund lögnaktig stjärna vars ansikte är skrovligt och beskuggat. I samspel med stjärnorna snurrar de runt varandra utan vår kännedom, skapar magi och vanvett hos oss. Universum speglas som ifrån en realisation av Carvaggio, där en ständig harmoni av fullständighet råder. Ingenting och allting är falsk, vi urskiljer inte verklighet från påhitt. Att påstå kunskap är hos många nödvändig dårskap som tar oss genom dagen. Fantastiska dimensioner skildras av egenkärt inbilska sagoberättare titulerade vetenskapsmän. Rädsla skapar överflödiga antaganden som förväxlas med trovärdiga teorier i vår värld. Urskiljning av sanning möter sin död då tänkandets kraft gestaltas inom oss. Inse överflödigheten i allt och du dras in i målardukens oljetäckta sörja som rör sig runt din hud bubblig och avsmetandes.
