Att drömma.
Inträdandet av drömmarnas landskap sker flytande och långsamt, men innan man vet ordet av så är man där. Utforskande drog jag med min tunga längs min övre tandrad där tänderna upplevdes som lösa och opålitliga. En tand på den vänstra sidan var på väg ut med inte ens ett hejdå som förvarning. Jag vickade på den, hoppades att tanden magiskt skulle få fäste i tandköttets mjuka konsistens. Forsande föll den ur min mun och på mina händer rann blod stilla, som vatten från skogens mörkaste bäck. I förvirring tycktes det absurda övervinnas av kontrollbehov och jag översvämmades av en känsla att tanden nödvändigtvis skulle sköljas av och sparas. En viktig sanning fanns att finna i dess skåror som mitt liv har utgjutit i den. Jag tog hastigt tag i min krage och sprang klumpigt hoppandes över blodpölen jag hade producerat på det sjukhusplastiga golvet jag befann mig. I all hast tvättade jag av tanden omsorgsfullt i närmsta diskbänk där golvet inte var belagt med piss och spya som toaletterna överrumplats av samma dag. Jag visste inte varför det var så på toaletterna, men ett faktum var det. Under tiden som jag blivit varse om vad som hände mig hade folket iakttagit mig och min udda incident. De hade under den tid jag gått in i mig själv och vad som hände mig börjat beskåda mig som ett sinnessjukt djur i bur. Trots det brydde jag mig inte särkilt mycket om deras uppfattning om vad som hade skett framför deras ögon och mina. När jag tillslut hade fått allt under kontroll började min andra tand lossna den också, men jag beslutade mig för att ignorera det faktumet.
